Masurbjörk och epoxy möts i ljus och mörker, där varje ådring och skiftning får ta plats. Kunden önskade tydliga nyanser i materialet, något som verkligen syns och känns i handen.

Bladet fick jag välja själv.
Så jag valde något som betydde lite mer.

Det är smitt av en gammal bladfjäder från en lastbil.
En liten detalj, men med en tanke bakom, eftersom kniven var tänkt till någon som själv lever livet bakom ratten.

En kniv med både känsla och historia.

Kockkniv framtagen med ett tydligt fokus på funktion. Stålet är från Sandvik och skaftet i färgad poppel ger ett levande uttryck.

Det som gör kniven speciell är storleken på bladet och handtaget, som noggrant formats efter kundens hand för att sitta rätt från första greppet.

Här var det inte utseendet som styrde, utan känslan i användningen. Nöjdhetsgarantin blev det som avgjorde.

Minneskåsan skapades för att bevara ett minne. I varje minneskåsa fälls något personligt in, ofta en hylsa eller patron från ett fällt vilt, kanske den första eller den som betyder mest.

Men det behöver inte vara en patron. Det kan lika gärna vara en kapsyl, ett mynt eller något annat som bär på en historia och som du vill göra till något mer.

Du skickar in det du vill bevara tillsammans med en önskan om vilken typ av kåsa du vill ha. Därefter väljs en passande vril ut. Eftersom varje vril är unik blir varje minneskåsa det också, både i form, mönster och känsla.

Det fina med minnen är att de kan få ta plats i vad som helst. Det behöver inte vara en kåsa, det kan lika gärna vara något helt annat.

Har du en idé, hör av dig till Johnny. Så löser han det.

Det hade stått där i många år, tills det en dag blåste omkull. Bonden som ägde marken tänkte att det fick bli ved. Helt rimligt.

Men grannen, som gillar att slöjda och alltid samlar på sig material som kan bli något fint, såg något annat. En rot som stack upp. Den fick följa med hem och hamnade i ladan, bland andra bitar som fått ligga och vänta på sin tur.

Där låg den, tills jag en dag var på besök med ett nyss smitt knivblad i handen, på jakt efter ett skaftämne. Han plockade fram bit efter bit, men inget föll mig i smaken.

Men så låg den där. Roten.

Vi tog fram den och sågade den itu. Och direkt såg jag det. Mönstret i träet. Kniven.

Den var redan klar i huvudet.